Hans Romanovitz

ProfessionRatsumestari
Partner Putilof
Partner 2Anna Hansdotter Ekholt (1625)
Child 1Gertrud Romanovitz
Child 2Berend Romanovitz
Child 3Anna Katarina Romanovitz
Child 4Brita Maria Romanovitz
Child 5Hans Hansson Romanovitz (1645)
Child 6Gustav Hansson Romanovitz (1645)
Child 7Sofia Elisabet Romanovitz (1646)
Child 8Fredrik Romanovitz (1652)
RemarksJully Ramsay: Rysk adlig ätt. Vapnet har funnits i Pälkäne kyrka. Ryttmästare i svensk tjänst. Herre til Wojkna och Kolk i Estland, till Ruokola i Pälkäne socken. Fick genom sitt senare gifte Kantokylä i Pälkäne, hvilket blef på honom transporterad 16.9.1641 med konfirmation 10.8.1648.

Hur många generationer Romanowitz i Finland?
Professor Sven-Erik Åström, Helsingfors
Den danske historikern John Lind har nyligen i en lång uppsats, 'De Ingermanlandske "Ryss-Bajorer". Deres sociale og genealogiske sammanhang', i Gentes Finlandiae VI (Skrifter utgivna av Finlands Riddarhus, Esbo 1984), s. 74 ff. utrett de s.k. bojarfamiljernas ursprung. De trädde kring 1600 i svenska kronans tjänst (Baranoff, Nassokin, Rosladin, Golawitz, Apolloff, Butterlin, Clementeoff, Kalitin, Aminoff, Pereswetoff-Morath, Rubzoff). I uppsatsen skymtar blott namnet Romanowitz (s. 14) i sammanhang med släkten Nassokin.

Mitt intresse för släkten väcktes då jag fann den vara utredd i Jully Ramsays Frälsesläkter i Finland intill Stora ofreden (s. 341), men förbisedd av Lind. Utredningen hos Ramsay föreföll mig därtill mager, varför jag tänkte mig att några tilläggsupplysningar ännu lätt stod att vinna. 75 år hade gått sedan det nämnda adelsgenealogiska standardverkets fullbordan och därmed hade lika många år av intensiv genealogisk forskning passerat.

Det som i första rummet har intresserat mig är givetvis släktens ursprung. Jully Ramsay kallar Romanowitz "Rysk adlig ätt, af hvilken en gren öfver Estland inkom till Finland". Någon sådan 'ätt' har jag dock inte funnit i Riddarhusets i fråga om Baltica rikhaltiga bibliotek. Ej heller syns den ha överlevat Stora nordiska kriget och införts på baltiska riddarhusen. Rysk genealogisk litteratur i Universitetsbibliotekets Slavica har jag däremot inte försökt mig på. I en supplik till K.M:t säger sig släktmedlemmarna vara inkomna från "främmande länder" och ha lämnat sina gods efter sig, men utan att ge närmare uppgifter om sitt ursprung och sin forna hemvist.

Släktens 'stamfar', ryttmästaren i svensk tjänst, Hans Romanowitz' identitet föreföll också i början att vara ett mysterium. Trots att jag kontaktat sådana experter på 1600-taiets militärhistoria som Kaj Duncker, Rainer Fagerlund, Jussi T. Lappalainen och Aarre Läntinen kunde Hans Romanowitz inte återfinnas vid något finländskt eller av dem känt baltiskt förband. Hans Romanowitz' namn saknas också i överstelöjtnant Lars Tersmedens samlingar, uppgjorda för projektet Karl X Gustavs krig. Faktum kvarstår att Hans Romanowitz tills vidare är känd endast genom suppliker till K.M:t i Sveriges Riksarkiv och genom likpredikningen efter hans 2. (och möjligen mellersta?) hustru. Kanske var han ryttmästare vid estniska eller ingermanländska adelsfanan? I kronan Sveriges tjänst sägs han i alla fall vara; ha tagit del i kriget i Tyskland och är slutligen 'före detta' ryttmästare (möjligen s. k. reformert, på expektans). Jag har således delvis gått bet på den första uppgiften, om också, som det skall visa sig, inte helt.

Hans Romanowitz kallas "Erbherr aus Waickna/Kuck/Rokull und Kandaküll" (de senare nämnda godsen liktydiga med Ruokola och Kantokylä i Pälkäne) i sin hustrus tryckta likpredikan från 1653. Den har jag däremot spårat upp i Kungliga biblioteket i Stockholm.[1] Där ges födelse-, vigsel- och dödsdata för hustrun Anna Eickholt; allt känt av Jully Ramsay, som fått dem från likpredikans titelblad, men inte nämner dess författare och tryckort. Jully Ramsay, som tydiigen blott förfogat över andrahandsuppgifter om likpredikningen, nämner inte heller vid namn Hans Romanowitz' och Anna Eickholts döttrar Anna Catharina och Maria och sonen Berend, men däremot sönerna Hans, Gustav och Friederich (Fredrik) samt döttrarna Gertrud och Sophia Elisabeth (det senare förnamnet bortfallet hos Jully Ramsay). Berend, liktydig med en inte namngiven son hos statsrådinnan Ramsay, var enligt likpredikningen i livet 1653. Han var synbarligen dock död 1678 då sönerna skiftade det estniska arvet efter Hans Romanowitz.

Mitt andra intresse gäller Hans Romanowitz' efterkommande. Med så många söner borde släkten ha kunnat fortleva utöver den enda tabell, som Jully Ramsay bildat. Arvsföljden till Kantokylä i Pälkäne kommer då här främst i fråga. Hans Romanowitz hade därtill enligt Jully Ramsays källa, Biographica i Sveriges Riksarkiv (ur den kan man, som jag här skall visa, utvinna mer än vad Jully Ramsay lyckats med), varit gift en gång tidigare, med en dotter till ryske bojaren Pervoj Putilof, som 1614 erhöll donation i Livland under Norrköpings besluts villkor. Det innebar att förläningen borde ha gått vidare enbart på manslinjen. Som hans om godsen konkurrerande svåger nämns Conrad Leps. Uteslutet är inte att förläningen omfattade något av de två estniska gods (Waickna, Kuck) till vilka Hans Romanowitz skrevs i samband med sin andra hustrus död. Svärsöner i kunglig tjänst kunde nämligen få förläningen överförd på sig.[2] Så var åtminstone fallet med säteriet Kantokylä, som sedermera överste Hans E(ic)kholt, adlad 1628 Ekholt men inte introducerad och saknande manliga avkomlingar, hade bildat.[3]

Ekholt hade 1619 köpt Kantokylä, som bestod av fem hemman för vilka han fick livstids frihet 1622. Friheten förvandlades till Norrköpings besluts frälse 1628 i samband med att Ekholt blev adlad. Redan 1623 köpte han Ruotsila i Pälkäne. Ruokola och Harhala fick han i förläning 1634 i stället för gods i Estland. Därtill ägde han Kankais, Näri-Onkkala och Kuuliala samt förläningar i Estland. Utom Heidenorm, som han fick i förläning 1627, hade Ekholt nämligen andra gods, sedan han ärvt en svärfar, Werner Graf, tydligen av tidigare, okänt gifte.[4] Ättartavlor för den ointroducerade svenska adeln (Schlegel-Klingspor) samt Jully Ramsay (Boije, tab. XIV) anger nämligen som Ekholts andra hustru Sofia Boije. Hon blev omgift med överste Erik Welsk, med vilken hon 1650 giorde inbördes testamente, då makarna var barnlösa.

Arvtagare till de ekholtska egendomarna i Pälkäne blev därmed Hans Ekholts dotter i det första giftet, den så tidigt avlidna Anna Ekholt (1625-1652). År 1641 och 1644 överfördes svärfaderns gods på Hans Romanowitz, vilket bekräftades 1648. I sitt gifte med Hans Romanowitz (död ca 1656) hade Anna Ekholt som sagt 8 barn, vilkas öden jag nu skall söka följa. I avsaknad av domböcker för Sääksmäki domsaga för 1600-talet är detta inte ett lätt företag. Adeln hade dessutom forum privilegiatum, hovrätten i Åbo. Också Norr- och Söderfinne lagsagors domböcker är blott sporadiskt bevarade. Till råga på allt låg de romanowitzska godsen på båda sidorna om domsagogränsen. Utöver vad Jully Ramsay har att anföra kommer man till följande resultat.

* * * *

Hans Romanowitz d.y. (barn 1) var major, gift men barnlös (SRA, Biographica). Om hans militära karriär kan tillfogas att han 1660 var kvartermästare vid överstelöjtnant Otto Wilhelm Schulmans kompani av Nylands och Tavastehus läns kavalleri (Kra 20:610-612, mikrofilm i Jyväskylän yliopiston historian laitos, meddelande av Eira Vento) och senare major vid överste Karl Johan Baranoffs dragoner, uppsatta 1676, som tog del i skånska fälttåget under Karl Xl. Rannsakning över major Hans Romanowitz' efterlämnade egendom förrättades 1687 på Ruokola och Harhala[5] Boet uppgavs av Romanowitz' successor matrimonii löjtnanten Reinhold Köhler och (änkan) Hebla von Stockman. En inventering av boskapen hos landbönderna hade gjorts redan 1684, vilket betyder att Hans Romanowitz då var död. På Ruokola fanns 9 landbönder och på Harhala 7, det åttonde hemmanet var nyligen blivet öde. Kantokylä, som låg i Tavastehus län, kunde inte 1687 på nytt värderas av den av landshövdingen i Åbo och Björneborgs län därtill förordnade häradshövdingen Daniel Gyldenstolpe. Änkan och hennes nya man synes nämligen ha sölat med bouppteckningen och transporterat bohag över länsgränsen till Kantokylä (som hörde till Kulsiala länsmanssocken).

Om Hebla von Stockmans mellanhavanden med svågern Gustav Romanowitz finns yttermera stoff i SRA, Biographica. Hon försökte sig på 'juristeri' genom att framhålla att hon fått sätta till sin förmögenhet för att i tiden rädda Ruokola och Harhala. Dessa gods hade Hans Ekholt 1634 fått som ersättning för Kubell i Estland (Harrien och Wierland). Kubell hade han 1627 erhållit i donation under 'Harrisk och Wierisk rätt'. Då det var fråga om godsbyte ansåg änkan Stockman att också Pälkänegodsen Ruokola och Harhala borde lyda under samma rätt. Också historien över familjerna Ekholts-Romanowitz' gods är betydligt mer invecklad än vad som framgår av Schlegel-Klingspors, Jully Ramsays och Eino Jutikkalas ftamställningar.

Hebla von Stockmans andra man, sedermera ryttmästaren Reinhold (von) Köhler var son till kommendanten i Reval Claes von Köhler och hans 1. hustru Maria Nassokin, dotter till majoren Peter Nassokin d.y. (Ramsay, tab. V), i sitt 2. gifte förenad med Gertrud Romanowitz (barn 2). En broder till Reinhold och son till Claes var kaptenen Claes Bernt von Köhler, vars hustru Brita Maria Romanowitz (identisk med Hans Romanowitz d.ä:s dotter Maria?) jämte sina tvenne döttrar mördades natten mellan 25. och 26.5.1701 av pigan, soldathustrun Lisa Clemetsdotter.[6]

Den andra sonen, Gustav Romanowitz (barn 3), blev sedermera överstelöjtnant. Han hade ett förhållande med sin hustrus kusin Agneta von Birckholtz för vilket enkelt hor åtminstone hon dömdes av Åbo hovrätt 15.12.1688. Hovrättens vicepresident Gustaf Grass vände sig nämligen redan 18.7.1685 till häradshövdingen Mårten Loskiöld med befalllning att undersöka saken och inkomma med rannsakningen till hovrätten. Gustav Romanowitz var 1693 jämte några andra adelsmän kautionist för proviantmästaren Anders Utter och blev kronan skyldig ett ansenligt belopp.[7] Han dömdes 1702 överstelöjtnantsbeställningen förlustig för förseelse mot general Schlippenbach (SRA, Biographica).

Gustav Romanowitz' första äktenskap med Margareta Dorotea von Birckholtz (d. 1697) var åtminstone enligt Jully Ramsay b a r n l ö s t. Han gifte om sig följande år med Margareta Katarina Löschern von Hertzfelt; hon åtnjöt 1714 flyktingshjälp i Stockholm och gifte sig samma år med Peter (Pehr) Cedersparre.[8] Gustav Romanowitz hade Kantokylä på livstids frälse efter den äldre, barnlöse brodern Hans. Av Gustav Romanowitz' hand finns flera inlagor i samband med reduktionen i Biographica i SRA, skrivna i avsikt att rädda Kantokylä ur reduktionen, vilket också slutligen lyckades. Reduktionsverket avstannade vid Stora nordiska krigets utbrott 1700. Gustav Romanowitz förefaller att ha varit b a r n l ö s också i sitt andra äktenskap eller åtminstone utan vuxna söner, då säterirusthållet Kantokylä genom änkan överfördes på Peter (Pehr) Cedersparre, överstelöjtnant vid Nylands och Tavastehus läns kavalleri och slutligen överste i armén. I de förvecklingar, som uppstod efter överste Cederparres död 1757, framstår hans efterlämnade änka Beata Charlotta Råberg (hans tredje hustru) och sonen fänriken Johan Jakob Cedersparre som ensamma innehavare av Kantokylä och Kankais rusthåll.[9] Också de andra godsen i Finland utom Ruotsila (Karlslund) gick Romanowitzättlingarna ur händerna; Ruokola övergick genom Hebla von Stockmans andra äktenskap till släkten von Köhler, Närhi indrogs redan 1690 genom reduktionen.

Fredrik Romanowitz (barn 4) var den tredje och näst yngsta av Hans Romanowitz' söner. Han döptes i Reval 27.2.1652.[10] Fredrik kvarstannade tydligen i Estland, där han mot syskonens önskan 1678 sålde det fåderneärvda godset Waickna. Han är möjligen identisk med en N. N. Romanowitz, som 1689 nämnes som arrendator av kronogodset Hyderom (Heidenorm?) i Estland (också SRA, Biographica). Enligt Lewenhaupt var en Fredrik Romanowitz löjtnant vid Viborgs läns fördubblings kavalleriregemente 7.12.1700. Han bör i så fall ha varit närmare 50 år då han fick sin löjtnantsfullmakt för att kunna vara son till Anna Ekholt. Det kan vara rnöjligt att en såpass gammal man trädde i krigstjänst under exceptionella förhållanden; det var fråga om ett fördubblingsregemente, som sattes upp i all hast sedan de ordinarie regementena avgått till Balticum. Vid samma regemente får också en Johan Romanowitz löjtnants beställning 5.9.1701 (konfirmation på fullmakten 7. 11. s. å.).[11] De båda karolinerna försvinner därefter ur Lewenhaupts material.

De ger upphov till problemet om en tredje generation Romanowitz i Finland. Kan Johan vara en son ur Hans Romanowitz d.ä:s kanske tredje, sista och tillsvidare okända äktenskap? Eiler var han helt enkelt en son till arrendatorn och löjtnanten (?) Fredrik och officerskamrat till sin far? Sofia Elisabeth Romanowitz (barn 5) var däremot med säkerhet identisk med överstelöjtnant Jöran Ruthenhielms hustru och dotter till Hans d.ä., inte till Hans d.y. som Bergholm förmodar; det rätta förhållandet visar nämligen arvsföljden till Ruotsila. Men hennes systrar Anna Katarina och Maria (barn 6-7) har antagligen dött tidigt eller haft ofrälse giften, varför de inte förekommer i ättartavlor och adelsmatriklar. Möjligen kan, som sagt, med Maria avses här ovan nämnda Brita Maria, som var glft Köhler och mördades 1701. Att brodern Berend (barn 8) förmodligen dog tidigt har också redan nämnts.

Släkten Romanowitz' eventuella fortlevnad i ännu en tredje generation bygger delvis på vaga indicier, dvs. på de båda karolinerna vid Viborgs kavalleris fördubbling. De kan dock i sin tur vara fäder, men också bröder eller kusiner till de två kvinnor med släktnamnet Romanowitz, som levde efter Stora ofreden. Den ena är ryttmästaränkan von Hagen, född Romanowitz, påträffad av Ragnar Rosén i en förteckning över präst- m.fl. änkor (1723) i det till Ryssland överlämnade Viborgs län (Nykyrka).[12] Den andra och i sammanhanget viktigare är Kunigunda Elisabeth von Nandelstadh, född Romanowitz, som på 1740-talet som änka levde i Strömfors hos sin svärson, tullnären, 'löjtnanten' Nils Flöger. Hon var född 1681, fick sitt första (kända) barn 1700, sitt första i dopboken i Kristina nämnda barn 1707 och avled i Kides 2.8.1762. Med all sannolikhet var hon en s o n d o t t e r till Hans Romanowitz d.ä., möjllgen dotter till arrendatorn, sedermera löjtnanten Fredrik Romanowitz, om arrendatorn och löjtnanten överhuvud var samma person. [13] Eller så var hennes mor en Birckholtz (jfr ovan om Gustav Romanowitz' sidoförbindelse) och dottern avlad i oäkta säng. Hur hon då i tidens samhälle skulle ha burit namnet Romanowitz kan likväl ifrågasättas.

* * * *

I tyvärr delvis odaterade inlagor till K.M:t i Riksarkivet i Stockholm (Biographica) får man tilläggsuppgifter om Hans Romanowitz d.ä:s ryska förbindelser. Han säger sig bl.a. äga två byar i Ingermanland i Kaporje län, Damoiskoj pogost, på vilka han begärde konfirmation av drottning Kristinas förmyndare (alltså före 1644, då drottningen blev myndig).

Hans Romanowitz kallar i en annan supplik Peter Nassokin d.ä. (Ramsay, tab. V) sin 'Oh(ei)m', dvs. onkel, far- eller morbror, och var därför förmyndare för dennes omyndiga barn (Stockholm 16.8.1636, SRA, Biographica). Den av Lind betvivlade förbindelsen med familjen Nassokin kan därför bekräftas. Feodor Nassokins dotter Maria Nassokin (Ramsay, tab. 1, Carpelan, Tab. 1) skulle då a n t i n g e n vara mor till Hans Romanowitz d.ä. i ett äktenskap med en för övrigt okänd Ivan Romanowitz e l l e r ännu bättre i lika egenskap 'flyttas ned' en generation och bli dotter till Leontij Nassokin (Ramsay, tab. II) och syster till Peter Nassokin d.ä. (Ramsay, tab. V). Oberoende av detta sistnämnda hypotetiska resonemang sällar sig släkten Romanowitz med sitt troligen ryska ursprung, med sina ingermanländska och estniska gods och sina relationer till familjen Nassokin definitivt till den krets av s.k. 'bojarer', vars ursprung John Lind försökt utreda.

Släkten Romanowitz sökte veterligen inte introduktion på Sveriges riddarhus. Dess medlemmar blev helt enkelt åtminstone lokalt betraktade som adliga och de lät utan att någon protesterade hänga upp stamfaderns begravningsvapen i Pälkäne kyrka. I samma kyrka måste ståthållaren Erik Hares vapensköld något tidigare enligt Åbo hovrätts beslut nedtagas, då denne inte var adelsman. Först hans barn adlades. Svårigheter med adelskapet hade för släkten Romanowitz först kunnat uppstå under frihetstiden, då adligt nummer och pollet på Riddarhuset fick politiskt och pekuniärt värde. Släkten Romanowitz var helt enkelt frälse på Norrköpings besluts villkor (1604), vilket innebar att förläningarna skulle konfirmeras av varje ny regent och inte mer gälla efter manslinjens utslocknande. I det predikamentet hamnade släkten Romanowitz således aldrig, då den förlorade både gods och liv genom reduktionen och Stora nordiska kriget. [14]

Tvåhundrafemtio år senare upptog Jully Ramsay likväl släkten Romanowitz i Frälsesläkter i Finland som "rysk adlig ätt". Myten om adelskapet blev historia. Eller kanske en John Lind kan finna trådens första ända och visa hur det låg till med ursprunget. Men att nysta upp härvans slut är ett svårare problem. Stora nordiska kriget ger inte lätt ifrån sig sina hemligheter.

Noter

[1] Eine Prigt - - - Christ-Adelicher Trauer Begängniss der - - - Frauen Anna Eickholt etc. författad av Heinrich Göseken, kyrkoherde i Goldenbeck, och försedd med en dikt avj.S. Markardus, rektor vid stadsskolan Schola Senatoriae i Reval samt tryckt därstädes 1653. Toini Melander känner till likpredikningen i fråga (Personskrifter hänförande sig till Finland 1562-1713 (1):286), men har egendomligt nog inte påträffat den i original i KB. "Intet bevarat exemplar av mig känt" (T. M.), tydligen på grund av att den förvaras bland baltisk och inte bland finländsk Biographica. Toini Melander känner skriften via Jully Ramsay, men har försummat att slå upp ätten Ekholt i B. Schlegel - C.A. Klingspor, Den med sköldebrev förlänadc men ej å Riddarhuset introducerade Svenska Adelns ättartaflor, 1875, där författare och titel anges.

[2] Enligt Tor Carpelans Ättartavlor (111: 766) var Hans Romanowitz gift med Maria Nasackin (Nassokin), dotter till bojaren Feodor Nasackin och syster till Afenasi Nasackin, som på 1580-talet trädde i svensk tjänst. Enligt John Lind bortfaller dock den möjligheten på grund av att Maria Nasackin i såfall redan 1584 skulle ha vuxna brorsöner! Uppgiften hos Carpelan bygger pä Handbuch der Baltischen Ritterschaften 11:768 och en tidigare likalydande notis - utom att Maria Romanowitz förnamn inte uppges - hos Jully Ramsay, som i sin tur bygger på meddelande till henne av friherre M. Stackelberg. Jag har i texten ovan förslag till en annan släktföljd.

[3] Se Schlegel-Klingspor, o.a.a. s. 64. Något barn ur detta första gifte kan möjligen ha ärvt den tredje av Hans Romanowitz' gårdar i Estland, då sönerna i andra giftet Gustav ärvde Kolk (Kokull?) och Fredrik Waickna. Jfr Ramsay, Frälsesläkter, s. 98 (Ekholt).

[4] E. Jutikkala, Veromaalla vuoden 1600 vaiheilla tapahtunut suurtilojen muodostuminen (Hist. Ark. 45, 1939), s. 259-263. T. Koukkula m.fl., Pälkäneen historia, s. 255 ff., 261. E. Jutikkala - G. Nikander, Suomen kartanot ja suurtilat III (Häme), s. 135 har en innehavarlängd för R u o k o l a . Ruokolabönderna var visserligen skattebönder, men kom under Romanowitzarna stegvis 1665-1689. Därefter indrogs Ruokola till kronan. Ocksä R u o t s i l a kom att fortbestä som rusthåll och herrgård på grund av sedermera överstelöjtnantenjöran Ruthenhielms gifte med Sofia Elisabeth Romanowitz (Bergholm, Sukukirja II, s. 1137-1138). Det försiktiga antagandet hos Bergholm (släktutredning av statsarkivarie J.W. Ruuth) att Sofia Elisabeth t o r d e ha varit Hans Romanowitz' dotter kan ändras till visshet. Någon annan sarntida Romanowitz med det namnet kan inte ha existerat. Ruotsila kom därefter genom arv på mödernet i släkten Carstens ägo (Wilskman, Släktbok II, s. 700-702). Släkten ägde i slutet av 1700-talet också ett slag huvudparten av Kantokylä säterirusthåll. I Suomen kartanot ja suurtilat är K a n t o k y l ä däremot endast omnämnt som en utplånad storgård utan 'karaktärshus' (111, s. 521).

[5] RA, Biographica: Romanowitz.

[6] O. Durchman, von Köhler, GSÄ VI (1922), s. 60-61, 71. C.B. von Köhler gifte om sig med Maria Aminoff, dotter till ryttmästaren Johan Aminoff. Den täta förekomsten av ryskättade släkter som Putilov, Nassokin, Aminoff i samband med 'huset' Romanowitz torde yttermera vara ett belägg för släktens ryska ursprung.

[7] RA, Biographica: Romanowitz. Jfr Jully Ramsay (Birckholtz, tab. V, som i sin tur hänvisar till Biographica, Birckholtz i RA).

[8] A. Brenner, Förteckning över flyktingar i Sverige från Finland och Östersjöprovinserna, GSÅ 28(1944), s. 108. G. Elgenstierna, Den introducerade svenska adelns ättartavlor etc. I, s. 799-800.

[9] Pälkäne ting 30.10.1761 § 1; 18.3.1762 § 2; 27.10.1764 § 58 (LA i Tavastehus, Sääksrnäki 117). Fänrik J.J. Cedersparre tillförsäkrades 1764 uttryckligen skatterätten till Kantokylä.. Någon Romanowitz-ättling dyker inte upp i sammanhanget. Om Kankais (Kankainen) och dess innehavare se närmare i Suomen kartanot ja suurtilat III, s. 133-134. - Släkten Romanowitz har således gett upphov till fyra herrgårdar eller storbruk i Pälkäne: Ruokola, Ruotsila, Kankais (Kankainen) samt på sätt och vis också Närhi i Harhala by, som reducerades 1690. Därtill ägde Hans Romanowitz och hans änka pä 1680-talet Espaala, sorn uppenbarligen kom i deras hand genom förpantning. Säteriet var i verkligheten en landbondeby (Pälkäneen historia, s. 261). Hans Ekholts Kuuliala gick därernot förlorat redan 1672 i fjärdepartsräfsten (Suomen kartanot ja suurtilat III, s. 136). Genom köp och förläningar hade släkten i alla fall kommit över ett halvt hundratal hemman i Pälkäne vid sidan av godsen i Estland och Ingermanland. Se även Generalregistret över bosättningen i Finland: Pälkäne (till 1714), RA.

[10] Genos 30(1959), s. 59.

[11] A. Lewenhaupt, Karl XII;s officerare, Stockholm 1920, s. 558-559,

[12] R. Rosén, Vanhan Suomen säätyläistö, GSÅ 32(1948), s. 26.

[13] T. Carpelan, Ättartavlor etc. I, s. 202. Jfr. J. Ramsay, Frälsesläkter etc., s. 295 och V. Borg (Soanlinna) i Genos 1932 (3), s. 159-160.

[14] Jfr E.O.J. Wirilander, Demologisia havaintoja Suomen aatelistosta Suuren pohjan sodan aikana, HAik 1930, s. 300-312 (släkten Romanowitz nämns icke uttryckligen vid namn, men torde finnas i W:s på Jully Ramsay byggda släktbestånd, tabeller för de på grund av kriget utdöda).

Selostus
Täydennystä Jully Ramsayn tietoihin Romanowitz-suvusta. Tutkimustensa perusteella kirjoittaja katsoo, että tämä Ramsayn "venäläiseksi aatelissuvuksi" määrittelemä rälssisuku kuuluu niihin venäläisiin pajarisukuihin, joista tanskalainen John Lind vastikään (Gentes Finlandiae VI, 1984) teki selkoa. Tähän viittaavat tiedot kantaisän aikaisemmin tuntemattomista inkeriläisistä maanomistuksista ja sukusiteistä Nassokineihin. Baltian lähteistä ei kuitenkaan toistaiseksi ole tavattu Romanowitz-nimistä sukua. - Romanowitzit olivat sukulaissuhteessa myös eräisiin merkittäviin ruotsalaisiin aatelissukuihin, ja tätä kautta syntyivät mm. Pälkäneen maaomaisuudet. Kantatila Kantokylä tuli kantaisän, ratsumestari Hans Romanowitz vanhemman (k. noin 1656), toisen puolison Anna Ekholtin kautta. Tällä pariskunnalla oli kahdeksan lasta, joista kolme jäi aikoinaan Ramsaylta nimettömiksi. He olivat nuorena kuollut Berend Romanowitz ja tämän sisaret Anna Katarina ja Maria. Viimeksi mainittu on kenties se Brita Maria Romanowitz, jonka puoliso oli Klaes Bernt von Köhler - tämä sukuhan liittyi jo Ramsayn tiedoissa kahdessa kohdin Romanowitzeihin. - Olisiko ennestään tunnettuihin ja nyt lisättyihin Romanowitz-suvun jäseniin liitettävä - kolmantena polvena - kaksi isonvihan jälkeen tavattua Romanowitz-sukuista leskirouvaa (von Hagen, von Nandelstadh), joista toinen eli Suomessa, toinen Venäjän puolella Viipurin läänissä. Entä suuren Pohjan sodan aikana Viipurin läänin kaksinnusrakuunarykmentissä palvellut Johan Romanowitz? ja oliko samassa rykmentissä samaan aikaan palvellut luutnantti Fredrik Romanowitz sama henkilö kuin jo Ramsayn mainitsema (1678) kantaisän poika ja eestiläinen vuokraaja, vai kuuluiko hän jo kolmanteen polveen? Näihin kiintoisiin kysymyksiin vastaaminen onnistuu kenties myöhempien tutkimusten avulla. Tuonaikaiset lähteet ovat vain kovin niukat.
Genos 57(1986), s. 118-126